Aidamos Clontarf Trinity   "ROSS" bloggar  

               

Det här är jag...Ross  och min mamma Cherie innan jag flyttade till Britt-Marie

 

Hej Annika 

Det är jag Ross som skall berätta för dig vad Sheila och Bettan verkligen heter.
 Sheila är äldst, hon fyller fem år den 7 juli, hon heter Yrar Charming Charlotte och henne beundrar jag må du tro.
Hon kan så mycket och hon har lärt mig att hitta fåglar och sorkar. 
 Hon har lärt mig att man skall stå alldeles stilla hur länge som helst och sen smyger vi och sen jagar vi upp fågeln eller gräver upp sorkboet i marken och sen säger matte att vi var duktiga. 
 Jag har respekt för Sheila fastän hon är väldigt snäll mot mig. 
Bettan heter Highland Flowers American Beauty och hon tycker inte om att smyga på fåglar
för hon tycker bättre om att bara kamma och borsta sig.
Hon hoppar upp på en stenbänk i trädgården som kallas Bettans bänk och där står hon och väntar på att bli borstad.
Jag vet varför hon gör det, det är bara för att jag inte skall kunna bita henne i svansen. 
Du förstår att hon hade jättelångt hår på sin svans när jag kom till familjen, som hon säger, men det mesta är nu försvunnet. 
 Jag vet inte var det har tagit vägen men det är roligt att fånga hennes svans när den vajar i alla fall. 
Bettan fyller fyra år den 28 april så nu får jag börja att fundera på vad hon ska få i present men hon skall inte få något att äta för hon har blivit lite för tung som matte säger. 
Jag tycker att det är roligt och smyga på Bettan när hon står och rotar i marken och inte ser mig
men då blir hon sur och går in för hon kan inte förstå det roliga i det.

Många vårhälsn från Ross

2010-04-03

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross, och nu undrar jag om du kan förstå var vårt kött tog vägen?

Du förstår att vi hundar behöver bara äta hundmat på morgonen för på kvällen så får vi också äta människomat för min matte säger att det som duger åt människor måste ju också  duga åt hundarna.

Jag hörde härom dagen att vi skulle få rådjursgryta till middag och det tycker jag är riktigt gott, så jag längtade till middagen.

 Matte tog på förmiddagen fram en stor påse kött från frysen som skulle tina upp men det tog så lång tid på sig att tina

så när det bara var halvtinat så åkte det ner i stora stekgrytan på vedspisen så att det skulle dela på sig när det stekte.

Och vet du vad hon gjorde sen, min matte?

Jo, då gick hon ut till brevlådan för att hämta in posten och hon var borta en lång stund.

Jag tror att hon stod och pratade med den där frun som brukar motionera sig utanför vårt staket.

När hon äntligen kom in så gick hon till spisen för att se om köttbitarna hade delat på sig, men det fick hon aldrig veta,

för dom var försvunna och grytan var alldeles tom.

Vi sökte överallt efter köttet men vi hittade inte ens en liten bit och vi har fortfarande inte hittat det.

"Detta är ju märkligt, vi måste ha en stor råtta i huset", sa matte då. Och det har vi, det vet jag!

 En stor, röd, lismande råtta som aldrig får "skäll" och alltid lyder och aldrig hittar på någonting, tror matte.

Och den goda middagen som jag skulle äta blev smörgås, fil och ägg.

Ja, Bettan och jag åt det men Sheila, hon var inte hungrig utan hon bara låg i sin korg och ville sova.

Och det allra värsta är att det är inte första gången som mat försvinner från spisen för det är andra gången det händer.

 

 Det är väl konstigt att matte inte kan förstå!?

 

                                                 Många vårhälsningar från Ross

 

2010-01-13

 

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross och nu känner jag mig riktigt kränkt, ja lika kränkt som en del människor säger att de är när allt inte blir som de tänkt sig.

 Du förstår, att jag behöver en ny boll nu när snön håller på att försvinna, så när min matte och jag väntade på flickan Tickans lillhusse som var på travskolan,

så tänkte vi att vi under tiden skulle åka till den stora leksaksaffären i den lilla byn.

Vi parkerade på torget och promenerade sista biten och gick sen in i affären.

Men kan du tänka dig,

 att när vi hade hittat bollarna så kom tanterna springande och skrek "uuut"!

"Brinner det", frågade matte?

Men det gjorde det ju inte utan hunden, det var jag det, fick inte vara i affären utan skulle stanna utanför, sa dom, tanterna.

Jag vet att man, om man är hund, inte får gå in i affärer där de säljer mat men här fanns ju ingen mat och jag är ren och fin och snäll och luktar gott men ändå skulle jag ut i kylan. I den affären där fanns människor som såg smutsiga ut och som luktade illa, ja, dom luktade svett och vitlök men dom fick handla i alla fall.

Det är väl konstigt?!

Men det allra konstigaste är, tycker jag, att matte skrattade åt tanterna och sa att hon kunde lova att vi båda två skulle stanna utanför den affären.

Jag hörde på tv att en farbror från en djurpark sa att när det blev "bökigt" och dom inte visste hur dom skulle göra då måste dom skjuta, så det var kanske tur att vi gick från affären innan det blev för "bökigt".

En ny boll ska vi köpa åt mig när vi åker och handlar här hemma istället.

 

Många hälsningar från en kränkt Ross

 

2009-12-06 

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross och nu har jag väldigt mycket att göra för att det är ett riktigt sorkår i år, förstår du, och jag har bestämt mig för att gräva upp alla sorkar som finns.

Sheila hjälper mig och matte skäller på oss och gräver igen så fort hon hinner och säger att hela tomten ser ut som ett månlandskap men det bryr vi oss inte ett dugg om för sorkarna dom ska bara upp.

När vi får upp dom från jorden så biter Sheila ihjäl dom och jag lär mig hur man ska göra.

Det är roligt, må du tro men härom dagen höll det på att sluta riktigt illa för Bettan som inte själv gräver så mycket.

Hon kom som vanligt springande med nosen i vädret och såg så där märkvärdig ut och såg sig inte för utan hamnade med ett bakben djupt ner i en grop och när hon tog sig upp så haltade hon alldeles väldigt så då sa matte att nu var det klippt med hennes höfter som inte är så bra, sägs det.

Då blev vi riktigt rädda. Men när hon hade haltat i tre dagar så blev hon bra och hoppar och skuttar som vanligt igen och vi gräver så fort vi orkar.

Matte säger att man ska inte gräva gropar åt andra för då kan man själv hamna däri.

Det var precis vad som hände mig för jag hade glömt var jag hade grävt och sprang rakt ner i en grop och stukade ett ben och gjorde mig illa, så nu har jag hoppat på tre ben ett par dagar.

Men det har gått över nu och det var ju tur att jag inte bröt benet för man kan ju inte smyga på vildsvin på bara tre ben. 

En morgon i förra veckan var jag uppe riktigt tidigt, jag tror att klockan var tjugo över åtta, och det hade precis blivit ljust när jag gick ut och då fick jag se en lång rad vildsvin utanför min tomt.

Trettiotvå stycken som gick i storleksordning, de stora först och de minsta sist. Det såg riktigt roligt ut. 

Då smög jag innanför staketet och tittade på dom.

Tänk, om alla dom får influensa och jag som inte har vaccinerat mig ännu.

Jag hörde att en katt i Amerika hade fått svininfluensa men jag vet inte om den dog.

Det är väl hemskt!

Många hälsn från Ross

 

2009-10-14 

Hej Annika 

Det är ju jag, Ross och nu är den slut, min frihet.

Jag får aldrig mer springa i skogen, ja jag får inte ens gå lös till bilen som står utanför staketet här för nu har grisarna tagit över världen, i alla fall min värld.

Skogen är full av vildsvin och till och med utanför vårt staket går dom och bökar fastän jag bor där det är öppna fält runt omkring huset och ingen skog in på knutarna.

Jag har hört att skogen räcker inte till och då går de ut på öppna fält också.

Min vän, flickan Tickan, hon bor ju i skogen och bakom hennes stall där står grisarna på kvällarna i stora flockar så där måste man föra oväsen innan man går ut genom dörren så att de blir skrämda och springer iväg.

När man kör på Tickans lilla väg på kvällen så står dom där mitt på vägen och då får man sitta och vänta tills de har lust att flytta på sig och du må tro att det luktar illa från dom ända in i bilen.

Idag läste min matte i tidningen att när en husse i går skulle kvällsrasta sin ettåriga hund på en skogsväg, flera mil härifrån där det inte skulle finnas några vildsvin, och när hunden sprang in i skogen så blev den anfallen av en galt som med sina betar slet upp hela magen på den stackars hunden som genast fick åka till djursjukhus och opereras.

Jag hoppas verkligen att han klarar sig.

En annan hund försvann i skogen för en tid sedan, hörde jag och hans husse hittade bara halsbandet och han var säker på att grisarna hade ätit upp hunden, halsbandet tyckte dom visst inte om. Det är väl hemskt?!

Ja, flickorna och jag får nu inte ens gå i skogen på dagen, för matte säger att vildsvinen ligger och trycker i rishögar dagtid och eftersom dom är så många, tusentals, så kan man lätt gå rakt på dom och då blir dom riktigt arga.

Det är ju tur i alla fall att vi har så stor tomt med så högt staket runt omkring så att vi kan springa så mycket vi vill här hemma för hur skulle vi annars kunna bli av med allt springet i benen.

 

Många hälsn från Ross innanför staketet 

 

2009-09-15

 Hej Annika

Det är ju jag, Ross och du må tro att jag ser ut.

 Du förstår att min matte höll på att klippa mina tassar och vi hade blivit färdiga med tre när hon blev avbruten för då kom det en människa och hälsade på, så då skulle matte sätta på kaffe.

Jag tycker om att göra mig fin så jag stod länge kvar på bänken och väntade men hon brydde sig inte om att fortsätta med mig när människan hade gått.

Det är nu över en vecka sedan och jag lufsar fortfarande omkring med en oklippt fot. Idag tittade matte på mig och sa,"det var hemskt vad du ser ut". 

Då trodde ju jag att hon menade min långhåriga fot och att hon äntligen skulle klippa den också men så var det inte för nu såg hon att mitt ena öra var fullt med vit färg för att jag hade råkat springa emot de nymålade grindarna.

Så nu har jag både ett vitt öra och en långhårig fot och nu ska det bli väldigt intressant att se om hon tänker göra mig i ordning i morgon för då ska vi köra till travbanan med flickan Tickans lillhusse som går i ponnytravskola där.

 Hans mamma som annars brukar köra honom hon arbetar den kvällen och hans pappa har inte tid, tror jag.

Det är bara jag som ska få följa med och det tycker jag om för flickorna löper båda två.

Ja, egentligen var det ju bara Bettan som löpte så jag och Sheila var fortfarande tillsammans för att hon skulle ju inte löpa nu, hörde jag.

Men så upptäckte matte att att Sheila också löpte något alldeles väldigt och det var ju inte alls bra, sa hon.

Så nu har jag ingen att leka med igen och jag kommer inte ihåg om jag hann para Sheila innan matte flyttade på henne också.

Det visar sig, säger matte och tänk att det tror jag också att det gör. 

                                                 Många hälsningar från en rödvit Ross med klumpfot

 

2009-07-25 

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross och nu är det en vecka sedan han åkte hem, den morrande cockern Sigge.

Han har med sin familj bott en hel vecka i vår lilla gäststuga som ligger inne på samma tomt som vårt hus gör.

 Flickorna och jag fick vara i rastgårdarna när han skulle springa lös på tomten och rasta sig och han var förbjuden att gå utanför där vi satt men det gjorde han i alla fall, två gånger till och med, när ingen tittade på honom och när han gick förbi mig så lyfte han på benet och morrade åt mig.

Jag hade väl lätt kunnat sätta honom på plats men det fick jag inte för matte för hon tycker att man skall inte bråka med sina gäster.

Men det värsta av allt det var att han följde efter min matte så ofta han kunde och försökte ställa sig in hos henne.

Jag såg det, där jag satt i min rastgård och ingenting kunde göra.

Det var väl hemskt?!

Fortfarande, fastän det har gått en hel vecka, tror jag att jag är deprimerad för jag känner mig annorlunda på något konstigt sätt och matte säger att om det inte går över så kan jag ju ha fått borrelia därför att jag hade en fästing som hängde i örat men det får vi ju ta reda på i så fall.

Det allra värsta som kan ha hänt med mig, säger matte, är om det är som att jag nu har blivit vuxen, för det vill hon ju inte utan att jag ska vara precis som jag var innan morrande Sigge kom.

Och kan du tänka dig, jag hörde att han kommer tillbaka nästa månad så nu funderar jag på om det inte blir bäst att jag sätter honom på plats i alla fall.

 

Många hälsningar från Ross

2009-06-13 

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross, och jag tycker att flickor är konstiga, ja, jag förstår mig inte på dom.

Sheila, Bettan och matte är ju flickor även om matte  kanske mer är som en tant men det är ju samma ras i alla fall.

Du kan inte föreställa dig vilket elände jag hade härom natten.

Klockan var ett och jag ville sova för att jag brukar gå och lägga mig vid den tiden och då har vi alltid varit ute och sprungit en stund på tomten innan.

Det hade vi gjort denna natten också men när matte ropade på oss då var det bara jag som kom springande in, senare kom Bettan men hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle gå in eller ej utan hon hoppade upp och ner för trappan så att matte fick hjälpa henne att bestämma sig och tog in henne.

Sheila hon syntes inte till fastän matte ropade och visslade och hon brukar ju annars alltid komma först,

så då måste ju någonting ha hänt. 

Bettan och jag fick inte gå ut mer så matte stängde grinden i dörröppningen och tog en ficklampa och gick ut för att söka efter Sheila, för du förstår att ytterlampan hade gått sönder så att man kunde ingenting se.

Ytterdörren var öppen så vi såg vad som hände och kan du tänka dig att bara en liten bit från dörren där stod Sheila som om hon var fastvuxen i marken och stirrade in i buskarna och matte gick dit och rotade och lyste och kunde inte se någonting men Sheila vägrade att röra sig och ville inte gå in fastän matte sa att där inte fanns någonting och sen gick in och stängde dörren.

Efter en stund gick matte ut igen och Sheila stod fortfarande på samma ställe och stirrade så matte fick släpa in henne och då tänkte jag att nu när alla var inne så kunde här kanske bli lite lugn och ro så att jag kunde gå och lägga mig och sova.

Men icke du, för nu skulle matte ut för att ta reda på vad som fanns i buskarna för där måste ju finnas något, sa hon.

 Precis bredvid buskarna där står ett högt cementrör som är nergrävt i jorden och som vi brukar ha en blomkruka på och ner i det lyste hon med ficklampan och då hördes ett konstigt ljud långt där nerifrån så där fanns verkligen något som inte kunde komma upp och vi kunde inte förstå vad det var.

Då var det ju bara för matte att gå efter spett och spade och börja gräva upp hela röret så att vi kunde få veta vad det var.

När hon till slut fick upp röret och rullade det på marken så flög det ut en liten fågel från botten och det var ju skönt så att jag äntligen fick gå och lägga mig för nu hade klockan hunnit bli halv tre.

En sak var ju i alla fall bra med eländet och det var att matte än en gång fick lära sig att man ska lita på sina hundar.

 

Många hälsningar från Ross

2009-05-11 

Hej Annika

 

Det är jag, Ross, och nu är jag och flickorna hemma igen från våra dagar på pensionat och det är tur, för du förstår att hemma så får vi alltid, varje dag, en morot och ett vitkålsblad var, när matte gör sallad före middagen men det fick man inte på pensionatet så efter ett par dagar började det kännas som om vi bara måste ha det snart.

Annars var maten god och det var snälla människor och vi fick gå ut och promenera också och där var många andra pensionatsgäster som jag satt och tittade på.

Där var en norsk buhund, två taxar, två drevrar, en tysk jaktterrier och sen Ingers alla fina små cockrar.

 Men dom där små söta valparna som matte hade pratat om,

dom hade flyttat till sina nya hem för länge sen så dom fick jag ju inte se. När jag hade tittat på alla hundarna började jag att vänta på matte, för när hon åkte så sa hon att hon skulle komma snart men det gjorde hon inte, så vi började tro att att hon hade lämnat oss för alltid.

 Efter tre nätter och två dagar kom hon i alla fall och du må tro att jag blev glad men flickorna dom hälsade inte ens på henne utan dom bara rusade till bilen och hoppade in och satte sig.

Det tycker jag var konstigt!

Inger sa att vi hade skött oss så bra så att vi var välkomna tillbaka och att det verkade som om vi hade varit på pensionat förr men det har vi ju inte.

Nu hoppas jag bara att det inte blir fler barndop, så långt bort, så att jag skall behöva bli iväglämnad så länge igen.

Och kan du tänka dig, att jag hörde att när matte satt där i kyrkan och väntade på att dopet skulle börja så förstod hon att det inte bara var ett dop hon hade åkt till utan att det skulle bli bröllop också.

Det var ju tur att det blev samtidigt så att jag inte behöver åka hemifrån för det också!

 

Många hälsn från Ross

 

2009-04-04 

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross och nu vet jag inte hur det ska gå för mig.

Jag ska bli iväg lämnad till ett hundpensionat och det har jag aldrig blivit förr.

Sheila och Bettan ska också dit men dom säger att dom tycker att det ska bli riktigt spännande och dom har aldrig tidigare varit bortlämnade heller.

Jag tycker inte att det är roligt för jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt.

 Vi brukar ju alltid få följa med matte överallt även om vi ibland bara får sitta i bilen men det går inte denna gången, säger matte för att hon ska åka långt bort på barndop, där hundar inte kan följa med.

Du förstår, att hon har visst blivit farmor.

Det jag inte kan förstå är att hon inte kunde nöja sig med att vara mormor utan nu skulle bli farmor också och jag tror att det kallas girighet när man inte är nöjd, det har jag hört på tv.

Matte säger att jag får det så bra på pensionatet för att hon känner den tanten, som heter Inger, och har gjort det i många, många år och att det är det enda stället som hon kan tänka sig att lämna oss på.

Inger föder upp de finaste små cockervalpar man kan tänka sig, säger matte och dom kan jag ju titta på.

Men jag ska vara där i tre nätter och två dagar och så länge kan jag väl inte sitta och titta på valpar, det tror jag blir för drygt.

Flickan Tickan har varit där och hon älskar att komma dit, säger hon för att Ingers man har stövare som hon gillar och sen fick hon följa med honom till skogen också.

Hon ska inte dit nu, fastän hennes matte också ska på barndop därför att hennes husse måste vara hemma hos hästarna.

Nu hörde jag att matte och Tickans matte också ska bo på pensionat och då tycker jag att det är mycket märkligt att dom inte kan bo på samma pensionat som jag och flickorna ska göra, men där kanske inte finns plats till dom också.

 

Många hälsn från en bekymrad Ross

 

2009-02-23

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross och nu har jag ingen att busa med,

därför att nu håller vår snö på att töa bort och det har börjat att bli lerigt och sörjigt ute och då vill flickorna inte springa och leka med mig mer därför att jag knuffar omkull dom

 och smutsar ner dom och sen säger dom att jag är en lortgris och en vilde.

När det var rent och mycket snö ute då tycker jag att dom var riktiga vildor, du skulle bara ha sett hur dom bar sig åt.

Därför igår kväll, förstår du, så kände jag att jag fortfarande hade mycket spring kvar i benen så då lyckades jag få igång Bettan att börja busa inomhus, vi brottades och slog kullerbyttor framför tv:n när matte hade slagit sig till ro för att titta på en spännande film,

sa hon i alla fall, men det kan ju inte hon veta när hon ingenting såg.

Sen blev hon riktigt arg på oss efter det att hon hade sagt till oss åtta gånger att sluta,

men vi hade ju så roligt så vi kunde bara inte sluta men det tog ju ett slut i alla fall därför att vi åkte, båda två, ut i köket för att lugna ner oss,

och det gjorde vi  också, därför att det är ju inte lika roligt utan publik. 

Hon stängde köksdörren också och till och med haspade den så att vi inte skulle kunna komma tillbaka

och jag undrar vad hon och Sheila gjorde i rummet, för vi kunde ju inte se eller höra någonting och jag hoppas verkligen att dom inte åt något gott.

Efter en stund kom hon ut i köket och hämtade papper därför att det hade visst blivit imma på både tv:n och fönstren så hon var tvungen

att torka av dom och då muttrade hon någonting om att vi inte kunde vara i möblerade rum. 

Men jag vet att matte vet att när man bara är två år så måste man få busa och går det inte ute så får det ju bli inne.

Nio gånger av tio så lyder jag alltid vad min matte säger till mig men detta var den tionde när jag inte hade tid att lyda och Bettan hon lyder matte en gång av tio, därför att hon säger att hon gör som hon vill.

Sheila däremot hon lyder elva gånger av tio och det verkar som om hon vet vad matte tänker säga

innan matte har sagt det och det tycker jag är konstigt.

Hur kan hon veta det?

Även om hon är tvåhundra meter bort och matte blåser två pip i visselpipan så sitter hon vid mattes fötter innan jag har hunnit vända,

för att jag lyder också men jag hinner inte lika fort och Bettan hon kommer när hon inte har något roligare för sig.

Men matte säger att hon är nöjd med som det är för det finns dom som aldrig lyder.

 

Många hälsningar från en lydig Ross

2009-01-30

Hej Annika

 

Ja, det är ju jag, Ross och nu undrar jag om du vet när jag blir stor.

Jag är störst och tyngst av alla här, jag äter mest,

 jag vaktar huset och jag har de grövsta skallet i hela bygden,

ja inte för att jag skäller ofta utan bara när det behövs, men ändå kallas jag för "han den lelle".

Och igår när vi var hos flickan Tickan och gav hennes hästar mat,

vi brukar göra det mitt på dagen,

så tog vi en promenad på deras smala grusväg som går genom stora skogen.

Då kom från himlen dykande den största varelse med vingar jag någonsin har sett, rakt ner mot matte och mig och matte var tvungen att vifta med armarna så att den inte skulle flyga på oss och det gjorde den inte heller utan då vände den uppåt igen.

Allt gick så fort men du må tro att efteråt blev vi riktigt rädda. Senare hörde jag när matte berättade det för en tant som vi känner att det var en havsörn och att det var tur att Sheila och Bettan redan satt i bilen för annars hade den nog tagit lilla Sheila med sig mellan sina stora klor när den flög iväg och att jag var ju ett alldeles för stort byte.

Ändå kallas jag för "han den lelle". Det är väl konstigt.

Nu fyller jag ju snart två år och det skall bli intressant att höra om jag har blivit stor då eller om det kanske tar ett år till!

 

Många hälsn från Ross

 

2008-12-23

Hej Annika 

Det är jag, Ross och jag tror, nej jag vet att jag tycker inte om det här med julen.

Ingenting är som vanligt och det är inte roligt.

Idag skulle min matte städa och röja undan det värsta, sa hon och det är detsamma som att nu hittar jag ingenting och jag får inte springa ut och in med leriga fötter mer och sen så blev hon arg på mig också för att jag hoppade på ytterdörren när jag ville gå in och smutsade ner den när hon precis hade gjort den ren.

Flickorna och jag skulle vara ute på tomten hela tiden som matte städade.

När det är åtta grader varmt ute är det bara skönt för er, sa hon men jag hade verkligen behövt att se vad hon röjde undan.

 Det värsta av allt är, förstår du, att hon hittade och kastade alla mina gamla märgben som jag hade sparat och gömt, för att jag hörde på nyheterna att en farbror som heter Borg sa att man måste spara för att det skall bli svåra tider. Jag undrar vad han skulle säga om han visste vad matte har gjort.

Julklappar bryr jag mig inte så mycket om för jag får ju det jag tycker att jag behöver i alla fall men julpapper det tycker jag om för det kan man göra långa remsor av och sprida ut över golvet och då ser det ju inte så prydligt och städat ut mer. 

Och julskinka det vill jag ju ha förstås och den ska jag äta riktigt mycket av och jag tror att om inte dom där svåra tiderna har kommit till julafton så får jag nog nya märgben i julklapp.

Om jag får det, ska jag försöka att få dom med mig ut så att jag kan gömma dom på ett riktigt säkert ställe.

Man måste ha en buffert inför kommande svåra tider, sa han Borg och det är det jag håller på att skaffa mig nu, hoppas bara att jag hinner.

 

GOD JUL

önskar

ROSS 

 

2008-12-04 

Hej Annika 

Ja, det är ju jag, Ross, och idag har jag varit ute i skogen och tittat på granar. Tänk, vad det finns många olika typer av granar, små granar, stora granar, gröna granar, bruna granar, granar som har grenar bara på en sida och granar som är glesa och granar som är täta.

Det verkar som att en gran får se ut hur som helst.

Sheila löper och Bettan är sällskapsdam så det var bara jag som hade tid att följa med den finska stövaren, flickan Tickan, ut i skogen som smakråd för att hon har redan börjat söka efter den finaste granen till jul.

Du förstår, att vi ska inte ta in någon gran i vårt hus därför att matte säger att det kan hända att sådana små pojkar som jag ibland, när det är kallt och blött ute och med löpflickor i huset, kan tycka att man lika gärna kan använda granen inne som träden ute och då börjar granen att lukta illa, ja så illa att man får kasta ut den.

Vi ska pynta och göra fint ute i stället för då kan det ju inte bli några missförstånd.

Det bästa av allt idag i skogen var att flickan Tickan visade mig var hon hittar alla gamla vildsvinskäkar när hon är olydig och springer till skogs ensam.

I en stor grop, inte så väldigt långt från hennes hus, där låg dom.

Det är där hon brukar ligga och ha kalas på både käkar och tänder men när hon sen kommer hem så mår hon inte så bra förrän hon har kräkts upp tänderna på köksgolvet, har jag hört.

Jag tycker att det låter så spännande att äta vildsvinständer så nu tänkte ju jag också börja att kalasa på godsakerna men då kom matte farande så jag hann inte få i mig en endaste liten tand.

Kanske det kommer fler tillfällen, tänkte jag då.

Men det gör det inte, för vet du vad hon gjorde, min matte?

Jo, hon gick till bilen och hämtade en papperskasse och sen samlade hon ihop allt som låg i gropen och stoppade det i kassen och sen kastade hon hela kassen i Tickans soptunna, när vi kom tillbaka.

Det var väl synd att jag aldrig hann smaka! 

Men skogen är stor och där finns många vildsvin, säger Tickan. 

Adventshälsningar från Ross

 
 
 
2008-11-07

Hej Annika

 

Det är ju jag, Ross, och nu är jag så väldigt besviken.

Bettan, hon är nog den mest egoistiska varelse som finns, i alla fall i detta huset. Du förstår att vi, jag och flickorna, hade ju en egen tv-soffa som vi alltid bänkade oss i när nyheterna började och matte satte på tv:n men den var lite liten för oss alla så det var bara två av oss som kunde ligga bekvämt där.

Nu när soffan började att bli ful och gammal sa matte att hon skulle köpa en mycket längre soffa till oss och kasta ut den gamla.

Det har vi gjort nu och den nya soffan den står där och ser riktigt skön ut. Men det är ju mycket märkligt för att i den lilla soffan fick vi plats två men i denna långa soffan får bara en plats.

Vet du vad som händer? Jo, så fort matte sätter på tv:n rusar Bettan in i rummet och kastar sig på ryggen mitt i soffan och sträcker ut benen både framåt och bakåt så att hon tar upp hela soffan och hon går inte därifrån förrän matte stänger av tv:n.

Sheila har ju tagit den ena fåtöljen och matte den andra så jag har ingenstans att ligga utan får stå på golvet, för jag vill ju inte ligga på golvet när ingen annan gör det.

Till slut blir jag så trött och ledsen så jag går ut i köket och lägger mig i min korg.

Där ligger jag sen under kvällen och tycker att livet är orättvist.

Tänk, så fel det har blivit! Det skulle ju bli bättre men det blev bara sämre, utom för den där Bettan förstås för du må tro att hon har det skönt, utsträckt i hela soffan.

Hon har gjort så flera kvällar nu men jag vet att jag till slut kommer på ett sätt att lura henne även om det tar tid.

Och tid det har jag, där jag ligger i min korg i köket.

 

Besvikna hälsn från Ross

 

2008-10-15 

Hej Annika 

Ja, det är ju jag Ross och idag är jag ledsen och ensam och jag känner mig nästan deprimerad.

 Du förstår, att idag har vi kört och staplat ved nästan hela dagen och jag har jagat flickorna så dom blev alldeles slut, så dom ville inte vara ute lika länge som jag och matte var. När vi var färdiga ute så skulle matte dricka kaffe och jag gick och vilade mig och somnade.

Jag vet inte riktigt hur länge jag hade sovit men jag vaknade av att jag hörde att matte pratade så där vänligt och gott med flickorna som stod och hängde hos henne när hon drack kaffe. Sen tyckte jag att hon klappade dom också och då sprang ju jag dit för jag brukar kunna trycka undan flickorna så att bara jag är närmast matte men nu flyttade dom inte på sig så att jag kom närmast.

Då blev jag riktigt ledsen och gick därifrån och ingen såg att jag plockade med mig mattes skor till min korg och sen råkade jag få med mig hennes stickning också.

Hon har börjat sticka, när hon tittar på nyheterna, en randig restgarnströja, säger hon, så där hängde många nystan i stickningen, ja den såg riktigt rolig ut.

Senare hörde jag att matte undrade var "han den lille" tog vägen, det är jag det, men det hade hon inte behövt göra för jag klarade mig själv nu när jag hade skor och stickning som sällskap.

När hon hittade mig pratade hon i alla fall bara med mig men det lät inte alls lika vänligt som när hon pratade med flickorna.

Nu fick hon ju lite att göra med att reda ut allt garnet och det var bra för då hann hon ju inte bry sig om flickorna i alla fall.

 

Många ledsna hälsningar från Ross

 

2008-09-10 

Hej Annika! 

Ja, det är ju jag Ross och jag har ju inte hört av mig på länge därför att ingen har haft tid

att hjälpa mig och nu vet jag inte var jag skall ta vägen.

Här kan jag inte bo! 

Vet du vad hon har gjort, min matte?

Jo, hon har målat halva köket med lackfärg och det luktar så förskräckligt så jag har inget luktsinne kvar.

 På dagarna kan jag vara ute men på nätterna måste jag ju vara inne och det spelar ingen roll var jag ligger för det luktar lika illa överallt i huset och det verkar som om minnet också har försvunnit av denna hemska lukt.

Alla mina saker är borta ur min leksakskorg så jag har ingenting att leka med

och det värsta är att jag kan inte minnas var jag har gjort av dom.

 Om du inte hade bott så långt bort så hade jag kommit och hälsat på dig tills detta är över. 

Sheila och Bettan säger att det går över och att man måste vänja sig men jag kan aldrig vänja mig vid att inte känna lukter.

Och matte säger att hon har fått influensa men det tror jag inte alls på för jag tror att det heter lackfärgssjuka.

Nu hörde jag att hon skall vänta med att måla den andra halvan av köket till nästa sommar när man återigen kan ha öppet dygnet runt överallt och då hinner jag ju planera var jag skall ta vägen om jag har fått mitt luktsinne tillbaka och har jag inte det så känner jag ju ingen lukt i alla fall och minnet får jag ju klara mig utan. 

Uppgivna hälsn från Ross

 

2006-08-04

Hej Annika 

Ja det är ju jag, Ross, och jag får inte gå ut i kväll för jag har fått nytt gift i nacken och det ösregnar och stormar alldeles fruktansvärt här och då regnar giftet ju bort.

Det måste jag ha för nu när det efterlängtade regnet har kommit så kommer fästingarna upp till markytan igen, säger matte.

Så nu ligger jag här och funderar och jag har kommit fram till att jag har inte så många vänner.

En massa röda vänner har jag ju men det hade varit roligt med sådana vänner som har en annan färg också för jag är väldigt intresserad av färger.

 Ja, jag känner ju en engelsk setter som heter Pino men han bryr sig inte om mig och så känner jag en engelsk cocker som brukar komma och bo i vår gäststuga tillsammans med sin matte och husse.

Han heter Sigge och han morrar åt mig hela tiden så honom har jag ju inte mycket glädje av och jag får heller inte leka med honom för matte. Ja, sen har jag ju den finska stövaren Tickan som jag älskar men jag har börjat att tro att hon kanske inte är min vän för när jag vill leka med henne och jaga henne springer hon så fort hon kan med svansen mellan benen och öronen strukna bakåt.

 Det ser ut som om hon springer för sitt liv men när vi skall åka hem och matte sätter på mig ett koppel så passar hon på att lukta på mig både fram och bak.

Det tycker jag är konstigt. Men hon börjar bli gammal, förstår du, hon är snart tio år, så det kanske är därför hon inte orkar springa så länge. Vet du vad hon gjorde i förra veckan? Jo, då gick hon ut i deras kök och öppnade kylskåpet och välte ner en glasskål som var full med potatissallad och åt upp all salladen och en del glasbitar också.

Tungan blödde och hennes matte blev hysterisk, hörde jag när hon ringde hit.

 Matte sa att dom skulle skynda sig till veterinären om Tickan kanske skulle behöva kräkmedel men det gjorde hon inte utan dom röntgade henne och hittade glasbitar i magen så nu har hon fått äta sparris tre gånger om dagen i två dagar.

 Nu är hon frisk igen och stjäler ny mat hela tiden för hon älskar mat precis som jag gör.

Det var ju tur att det inte var jag som åt glas för jag tycker inte om sparris och sen tycker jag inte om röd vinbärsgele heller, annars gillar jag allt som går att äta.` 

Många våta och blåsiga hälsn från Ross

2006-07-08

Hej Annika! 

Ja, nu är det ju jag Ross som bara måååste berätta för dig att nu har jag varit på trav med min matte. Sheila och Bettan har varit på trav innan jag fanns och ville inte följa med för dom sa att dom tänkte passa på att få litet lugn och ro när jag inte var hemma. Konstigt! Du må tro att det var roligt att titta på alla hästarna. Jag satt längst fram vid staketet där dom dundrade förbi men jag var inte ett dugg rädd för jag känner flera hästar som jag brukar pussa på deras mjuka nosar.

Och kan du tänka dig att när jag sen satt och mumsade på mina biffsmörgåsar som jag hade med mig så kom det två dvärgschnauzrar i ett dubbelkoppel och när dom skulle gå förbi mig så flög dom på varandra och började slåss något så förskräckligt så att det flög hårtussar runt omkring. Om deras matte lyckades dela på dom vet jag inte eftersom jag var upptagen av mina smörgåsar men det gjorde hon nog. Senare gick det förbi en dansk familj som vände och kom tillbaka för att titta på mig och dom sa att jag var flott men det vet ju inte jag vad det är. Matte säger att jag skall få åka på trav fler gånger eftersom jag skötte mig så bra! När vi kom hem så blev flickorna i alla fall glada för dom tyckte att det hade varit tomt utan mig fastän dom ibland är ganska trötta på mig 

                                                             Travhälsningar från Ross

2008-06-02 

Hej Annika! 

Ja, det är ju jag, Ross som funderar men jag kan inte förstå vad det är som händer här.

 Du förstår, att nu på sommaren när det är så varmt och härligt ute så står vår ytterdörr öppen hela dagarna så att vi kan gå ut och in precis när vi vill.

Och det är ju bra. Men det verkar som om skorna på skohyllan innanför dörren har fått fötter och också går ut som dom vill men dom kommer inte in igen.

Vi har sökt överallt på tomten men dom är spårlöst försvunna, så nu har här ganska länge stått fyra ensamma skor på hyllan.

Matte säger att hon behöver två skor som är likadana så hon har ingen nytta av udda skor. Därför åkte vi idag till en riktigt rolig affär, må du tro, för att köpa nya skor till matte som fick åka till stan i vinterskor för det var ju alla sommarskorna som var försvunna.

Där fanns skor från golv till tak och av alla fanns där två likadana, så matte köpte två par nya skor.

Vet du vad hon gjorde när vi kom hem? Jo, då packade hon upp de nya skorna och satte dom på den hyllan högst upp där det ska ligga mössor och sen tog hon alla de ensamma skorna och kastade dom i soptunnan. Jag tycker ju väldigt mycket om att titta på skor men nu kan jag nästan inte ens se dom där uppe på hyllan.

Nu undrar jag vad hon tänker ha på skohyllan för den är ju alldeles tom nu.

Det finns ett ställe till ute som ingen vet om, mer än jag, och där skall jag söka efter de försvunna skorna när Bettan och Sheila inte ser mig.

 Alla saker jag får brukar jag gräva ner där så kanske skorna har gått och lagt sig där.

Om jag skulle hitta några skor där så tänker jag inte bära in dom för då hamnar väl dom också i soptunnan.

Och nu tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se om de nya skorna kan hoppa ner från hyllan så att jag kan titta närmare på dom. 

Många varma hälsn från Ross 

2008-04-29

Hej Annika 

Ja, nu är det ju jag Ross som tycker att det är ju mycket märkligt att jag a l d r i g ska få äta mig riktigt mätt.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit  riktigt mätt.
Du förstår, att nu är ju Bettan skendräktig så hon ville inte ha sin mat i morse och då tänkte jag att jag kunde ju äta upp den också men den åkte snabbt in i kylskåpet när jag bara hade hunnit att ta en enda tugga.
Tänk att just jag skulle få en så snål matte för jag har ju sett att det finns hundar som får så mycket mat så att de lämnar mat i skålen.
Det har jag aldrig gjort. Min matte säger att det inte finns någon botten i mig och att jag aldrig kan bli mätt men det kan ju inte hon veta eftersom jag aldrig har fått prova.
Nu skall jag gå ut med min kurrande mage och lägga mig i solen och drömma om mat, mycket mat. 

                                                                                      Hungriga hälsn från Ross

2008-04-20

Hej Annika 

Ja, det är jag Ross som skall tala om för dig att hon förstår mig inte, min matte.

Under många kvällar mellan halv elva och elva har jag suttit innanför ytterdörren och morrat, långt nere i halsen har det kommit ifrån, ja, jag kan låta hotfull som ett lejon, må du tro.  De första kvällarna jag gjorde så trodde ju matte att det var någon utanför dörren så då öppnade hon och tittade ut men hon kunde inte se någonting.
Efter att hon hade gjort det morrade jag inte mer den kvällen.  Nästa kväll var det dags igen och matte gjorde likadant som kvällen innan men såg ingenting och så har vi hållit på hela veckan.  Flickorna bara sov och tittade inte ens upp, det verkade nästan som de visste vad det var fråga om.  Och, du förstår, i går kväll var det dags igen men då satt matte och läste när jag började morra så hon gick inte och tittade ut genom dörren som hon har gjort tidigare.
Jag sprang bort till henne flera gånger och buffade henne på handen, jag brukar göra det när jag vill någonting, men hon brydde sig inte om mig. Till slut sprang jag dit och drog i hennes tröjärm så den blev jättelång och då äntligen lade hon ifrån sig boken och tog på sig en jacka och tog med sig en ficklampa och satte på mig ett koppel.
Nu skulle vi verkligen ta reda på vad det var som jag hörde eller kände, sa hon.
Så jag och matte gick ut genom bakdörren på huset och ut på vår lilla väg och därifrån, må du tro, fick matte se att det verkligen var någonting utanför huset.  Alldeles utanför vår höga häck stod det en stor och en liten älg och jag tror att dom sov men de vaknade när jag kom och travade långsamt iväg. Matte sa att de får vara där så jag behöver inte morra mer om kvällarna för att de kommer nog varje kväll nu en tid.  De har nog sprungit iväg varje gång matte har smällt igen dörren så det är därför jag har slutat morra då och nu när jag vet att de får vara där behöver jag ju inte morra mer.
Jag hörde att matte sade till en tant som hon känner att hon länge har misstänkt att jag är en ovanligt klok hund, så kanske hon börjar förstå mig trots allt. 

Många hälsn från Ross

2008-04-04 

Hej Annika 

Ja, det är ju jag Ross som skall berätta för dig att i tisdags var min matte jättearg på mig och flickorna.
Hon var ännu argare än när jag i bilen hade ätit upp alla växterna som vi hade varit och köpt.
Det var så här, förstår du, att hon hade beställt fläskfärs från sådana grisar som springer och hoppar och leker ute precis som jag gör.
 Så vi åkte iväg till affären och hämtade färsen och sen när vi kom hem så blandade hon den med rådjursfärs som hon hade tinat upp under tiden. 
Sen stekte hon många, många biffar och lade dom på ett stort fat.
Jag och flickorna satt nedanför spisen och tittade på hela tiden.
Det gör vi ofta därför att vi har en vedspis där det nästan alltid står något gott på och puttrar. 
 När hon nu hade stekt alla biffarna satte hon upp fatet högst upp på kylskåpet för att svalna och för att vi inte skulle komma åt dom.  
När matte hade gjort det så gick hon in i tv-rummet för att, som hon sa, läsa Travronden i lugn och ro men vi stannade i köket för det luktade ju så gott där och någon behövde ju passa biffarna.
De var så högt upp så vi trodde först att vi inte kunde ta dom men så kom vi på att Bettan är ju mycket längre än vad Sheila och jag är och hon kan hoppa jättehögt rakt upp på sina bakben. 
 Hon försökte ett par gånger och till slut lyckades hon få tag om fatet och det ramlade i golvet med ett förskräckligt brak. 
 Det var ett sådant där blankt fat som inte kan gå sönder.
Så nu låg där en rykande sörja nedanför kylen och vi hann ju inte äta upp den, för den var ju så varm, innan matte kom utfarande i köket och skrek
" detta   är   inte   sant,      uuuut".
 Vi fick stanna på tomten en bra stund och undrade vad hon sysslade med, men det såg vi när vi kom in för då hade hon slevat upp sörjan i en hundbunke men vi fick inte smaka ens en liten bit. 
Senare innan  hon skulle gå och jobba fick vi lite i vår mat och det var precis lika gott som jag trodde. 
 Vi har fått lite varje dag hela veckan men nu är det slut.
 
Nu håller jag på att lära mig att hoppa lika högt som Bettan kan, för att då kan jag ju ta vad jag tycker att jag behöver.
Jag ser att hon har tagit fram ny färs idag och jag undrar vad hon skall ha den till.  Matte säger att jag skall skicka med ett citat till dig som är hämtat från en känd brittisk fågelhundsjägares litterära vänporträtt av den irländska settern eller "modder rha" (röd hund), som den ursprungligen hette på sitt hemlands tungomål (gaeliska). 
"Den obändiga, kraftfulla irländska settern kan vara ömsom odräglig, ömsom tilltalande, ömsom svekfull ömsom pålitlig.
Han är en komplicerad personlighet som man aldrig vågar tro enbart gott om. 
Inte desto mindre känner jag stark sympati för den vilde irländaren".   

Hälsn.Ross

2008-03-30

Hej Annika 

Idag är jag så trött, trött,trött. Matte och jag håller på med att anlägga ett nytt jordgubbsland så idag har jag hjälpt henne att gräva, ja, jag tror att vi har grävt i många timmar. Tidigare idag var jag väldigt duktig säger matte.
Det hände så här, förstår du, att Bettan hoppade på grinden så att haspen flög bort när den finska stövaren Tickan stannade till för att prata litet och grinden flög upp och Bettan flög iväg som om någon hade skjutit henne där bak.
Vi ropade alla på henne men hon vände sig inte ens om utan hon bara sprang som om hon hade eld i baken.
Då ropade matte till Sheila och mig att vi skulle stanna hemma och det gjorde vi när hon kastade sig i bilen och körde efter Bettan.  Bettan hon hoppade in i bilen och ville ha skjuts hem för hon hade ris och pinnar i hela baken, berättade matte när dom kom hem  och jag fick beröm för att jag varit så duktig och stannat hemma. 
Jag brukar gnaga i mig en morot och dricka lite fil när jag kommer in på eftermiddagen men idag orkar jag inte ens det för att jag är så trött så nu tror jag att jag somnar meddetsamma.  Och matte säger att du får blogga mina brev om du det vill.

 Hälsn Ross

2008-03-28 

Hej Annika 

Igår var jag sjuk och skulle egentligen ha åkt till veterinären idag, sa matte. Men nu är jag frisk igen och jag vet inte riktigt vad jag gjorde men matte tror att jag ramlade när jag sprang för fort.
Jag hade så ont i ett framben så jag haltade något alldeles förskräckligt. Det var ju så, förstår du, att matte skulle plantera nya rosor och jag fick inte hjälpa till så då sprang jag ner på baksidan av tomten, nerför en stor backe, och tänkte att jag kunde ju gräva i trädgårdslandet under tiden. Jag tror att jag ramlade då.
Du må tro att hon klippte och klämde och petade mellan mina tår för att känna om jag hade en tagg där men det hade jag ju inte. Nu har jag varit och köpt mig ett stort ben som jag skall äta ikväll när jag tittar på Morden i Midsomer för det tycker jag är roligt.
När det flyger en fågel på tv så försöker jag fånga den men jag begriper inte riktigt var den tar vägen för jag lyckas ju aldrig och jag har tittat bakom tv:n också men den är inte där heller.
Kanske jag lyckas till slut om jag skyndar mig riktigt mycket.

Hälsn Ross Lindheimer

 

2008-03-06 

Hej Annika 

Det är jag, Ross, som måste berätta för dig hur trist det är här nu. Du förstår att Bettan löper,  heter det visst, så hon bor i tv-rummet och jag kan inte öppna dörren och gå in för att min matte har satt haspar på alla dörrarna,
annars kan jag ju öppna själv när jag vill.  Nu bor bara Sheila och jag i köket och jag försöker para henne men då blir hon jättearg och biter efter mig och sen går hon in i buren och stänger dörren så att jag inte kan få tag i henne heller.
Så nu kan jag yla, man sätter upp näsan i luften och och gör en strut av munnen precis som vargarna och och sen låter det förskräckligt, säger matte. Och inte kan jag vara ute och jobba med mina rosor heller för det ösregnar och stormar.
Så jag tror att nu skall jag vända upp och ner på vattenskålen och leka med den en stund och höra vad matte säger då.

Hälsn från Ross Lindheimer 

2008-02-29

Hej Annika 

Ja det är jag Ross som måste skriva och berätta för dig att idag har jag varit hos veterinären och vaccinerat mig därför att nu är jag ju ett år.
Vi tog det som en utflykt därför att en kompis till mig som är en Finsk stövare hade fått juverinflammation och då sa min matte att jag kunde vaccinera mig samtidigt eftersom det ändå var dags.
Flickorna hade skrämt upp mig och sagt att jag skulle få stick över hela kroppen så jag var allt lite nervös må du tro.
När vi kom dit så sa veterinären att jag var en väldigt stilig hund men det vet jag inte riktigt vad det är och då sa min matte att jag var en mycket trevlig hund också och jag tror att det är något fint.
Sedan så pussade jag veterinären i hela ansiktet och då sa hon att nu är det klart, och då hade jag inte märkt någonting.
Innan vi gick därifrån passade jag på att väga mig därför att flickorna hade sagt att jag nog vägde 50 kilo men det gör jag inte därför jag väger 32 kilo. Matte säger att jag har benstomme som en ponnyhäst och att det är den som väger mycket för att jag är inte ett dugg fet.
Mat är ju gott så jag hade kunnat äta hur mycket som helst men det får jag inte för matte, jag tror att hon är snål.
Nu är jag trött därför att vi har åkt långt så nu skall jag ligga i soffan och vila när matte tittar på Morden i Mid-somer.

Många hälsn från Ross och hans matte

2008-02-20

Hej Annika 

Det är jag Ross som nu måste tacka så väldigt mycket för den goda presenten jag fick med posten idag.
Hon öppnade paketet ute så jag fick det redan vid brevlådan och då tänkte jag att det var bäst att gömma det så att Bettan och Sheila inte hittade det.
Jag grävde ner det i häcken innanför staketet och lade jättemycket jord över men hon såg vad jag gjorde så
innan vi gick in så trängde hon sig ini häcken och grävde upp det och stoppade det i fickan och gick in.
Gissa om jag fick bråttom in för det var ju mitt öra.
Nu har jag legat i soffan och ätit upp det och det var så gott, så gott.
Jag har önskat stekt fasan med gräddsås och hembakade syltkakor med hallon och blåbär till middag och det skall jag få för att hon säger att det är till och med billigare än korv, vad hon nu menar med det.
Det skall bli gott för det är det bästa jag vet.
Sedan skall jag inte få mer att äta för hon säger att magen vet inte att det är födelsedag och att jag kan bli sjuk.
Av matte har jag fått ett gå-fint-i-stan-koppel, ett sådant som vuxna hundar har.
Det är jättekort så man kan inte gå och nosa och hälsa på folk, men det behöver man kanske inte heller den lilla stunden man är i stan.
Sheila och Bettan hälsar och tackar, dom fick visst också säger dom.

Många hälsn från Ross och hans matte

 

2008-02-14

Det är jag Ross Lindheimer som har lyckats sitta still ute så nu kan du se

Hur jag ser ut     

                           Det vita skummet som jag har om munnen det får jag när jag äter tuggpinnar
                                                                       och jag har en sådan i munnen
Jag sitter här och funderar på hur jag skall lyckas få ner vildvinet från husväggen
 men jag tror att hon har klistrat fast det för jag får inget riktigt grepp om det.
 Den andra bilden jag skickar föreställer när jag smyger på Bettan, det är roligt må du tro. 
Jag kommer inte upp på valpträffen men jag kanske kan titta på bilder på mattes dator. 
Många hälsn till dig och min mamma och min matte,
Sheila och Bettan hälsar också.